Det här vi aldrig pratar om.
Psykisk ohälsa. Att känna sig nere utan att ha en anledning. Känslan att man är annorlunda. Känslan att man kanske har en depression.
Julia Clarin
Depression är inget man kan ta på. Det bara finns där. För mig är depression dagarna då jag bara vill gråta utan anledning. När jag får ett sammanbrott på oklar grund. Morgnarna jag inte riktigt orkar ta mig ur sängen. Eller bara dagarna jag inte har någon motivation alls.
Jag känner mig så otroligt vek de dagarna. Sådär svag så man bara vill ligga i sängen och dra täcket över huvudet. När man bara vill gråta floder. Få ut allt ur systemet.
Detta är nog varför jag ibland känner att jag borde hålla mig undan social tillställningar. Jag är rädd att säga något dumt, opassande eller till och med elakt. Att vara osäker på sig själv, att inte lita på sig själv tillräckligt kan göra att man känner sig så otroligt vilsen och ensam.
Detta mina vänner. Är en del av mitt liv. Inte super stor. Men den finns där. Jag är dock otroligt bra på att dölja det. Men sådan är jag. Sjukt duktig emellan åt.
När olikheter för oss samman
Jag har ofta tänkt på varför man dras till vissa människor och varför man avvisar andra. Vad är det som gör att just JAG blir intressant för någon. Varför är mina närmsta vänner just mina närmsta vänner?
Julia Clarin
En av mina bästa vänner. Vi är så lika så det nästan är skrämmande. Det kan uppstå en storm mellan oss. Vi reagerar precis likadant. Båda envisa som åsnor också. Men vi har även de bästa stunderna ihop. Det är dem man minns bäst också. Tjafsen glöms bort, vi lägger undan dem i en liten låda efter vi rett ut allt. De ligger där och med tiden förvandlas de till en stark stålkedja. Som inte kan förstöras. Det stärker oss. Samtidigt kan olikheterna föra oss samman i vissa situationer. När man som mest behöver den andre så finns vi där. Det är inget man behöver säga eller fråga om. Det bara är så och det kommer alltid vara så.
Sedan är det ju det här med att avvisa vissa personer. Varför gör vi det? För att vi redan känner någon med "den personligheten" eller för att personen bara är icke-intressant? Vi har så många ursäkter för att inte umgås med människor.
Själv kan jag ibland känna att jag inte orkar träffa folk varje dag. Man måste ju få vila ut och vara själv. Återhämta sig från stora vida världen. För hur ska man kunna umgås med alla sina facebook-vänner? Det går ju inte. Man har kanske runt 500-700 vänner på sociala medier. Har man 730 vänner. Då är det så att man behöver träffa 2 vänner om dagen för att hinna träffa alla under ett år. Det är ju helt sjukt.
Jag beundrar verkligen dem som träffar så mycket människor om dagarna. Som har sin kalender uppbokad två år fram över. Jag är verkligen inte sådan. Jag skulle aldrig klara det. Jag måste få vara själv, tänka själv, göra vad jag vill. Bara andas.
If I have to, I can do anything.
Livet. Ett ord som beksriver så mycket. Biota. Way of life. Ett andetag. Fyllt med liv. Kommer man någonsin förstå vad det betyder. Att leva. Jag tycker jag lever. Varje sekund av varje dag. Vill säga att jag har ett underbart liv. Vänner omkring mig som verkligen betyder, en familj som är mer än vad jag någonsin kan beskriva. Tänker på hur lyckligt lottad jag är som har de personer i mitt liv som jag har. Är det ödet att vi träffats? Är det ödet att jag har den fmailj jag har? På något konstigt sätt känner jag att detta var menat, innan jag ens fanns. Allt man gått igenom och kommer gå igenom är en transportsträcka till den jag är och kommer bli. Att jag är den jag är idag har mycket med min uppväxt och situationer i mitt liv att göra. Jag. Ett ord som fyller hela mig. Det innehåller en individ med värderingar, drömmar och framförallt en jäkla personlighet. Sen finns det mycket mer i ett jag. En egoistisk sida.
- I am strong, I am invincible, I am woman -
Ibland känns det som att jag kan göra vad som helst. Skulle kunna erövra världen, speciellt med en spellista på spotify som jag döpt till Chick Flick. Klyschigt och tjejigt. På något vis inte jag någonstans. Tror jag är relativt okomplicerad och enkel som människa. Som kvinna. Låt det sjunka in lite. Wow. No she didn't. Enkelhet och okomplicerat har dock sitt pris. Nonchalant och disträ heter priset. Det är så jag är. Ibland glömmer jag helt enkelt bort att lyssna så där noga som man borde. Vilket alltid kommer vara till min nackdel. Glömmer lätt bort också. Kanske inte sådär viktiga saker som läkarbesök eller vad jag heter. Min födelsedag brukar komma i skymundan för andra tankar dock. Min ålder har jag knappt koll på heller. Å andra sidan, vem bryr sig om en siffra?
Jag inser nu hur mycket jag saknar skrivandet. Bloggandet. Att kunna skriva av sig om tankar och funderingar. Ventilera. Venti. Tjugo på italienska. Tjugotre och trettio är klockan. Vi hörs snart igen älskade klotterplank.
Over and out, j.
Tappat.
Jag har glömt bort hur det var. Hur det var att bara vara jag. Det känns som flera år sen jag var med dig. Du finns ju fortfarande? Vi finns någonstans. Det som skrämmer mig mest är att jag inte minns dig. Glömt bort ditt leende, har du ens ett? Dina vackra ögon och ditt skrovliga skratt. Något utav det värsta är att jag inte kommer kunna säga detta. Jag kan inte förmå mig att förstöra igen. Att vara lycklig är något vi måste försöka uppnå. Tänker aldrig förstöra det. Igen. Men glöm aldrig att visa dina barn regnbågen.
Julia Clarin
Status.
Intelligens-
- människans ouppnåeliga mål. Det finns knappt logik i hur folk tänker nu för tiden. Människor, i synnerhet ungdomar, antar en massa. Hittar egna slutsatser. En fika är ett förhållande. En shopping runda är ett tecken på bättre vänskap än bekanta. Ett film mys mellan två vänner (som ej "checkat in" detta på facebook) är en otrohets affär. MEN GE ER! Alltså jag blir så trött på dessa antaganden. I skolan lär vi oss att ifrågasätta. Så börja fråga istället för att anta. Är det ett utopiskt samhälle. Jag vill bara säga att jag vet att det händer. För det finns människor som hatar mig (hata är dock ett starkt ord, använd det inte hemma!). Jag omformulerar mig. Det finns människor som inte älskar mig, som ogillar mig, på luddiga grunder. På antaganden, de gjort med information som inte alls stämmer. Det jag börjar fundera på är att när de väl fått in den felaktiga data, den går ju för fan inte att ta bort. De är sten säkra på att det stämmer, att det är rätt. Utan att fråga mig eller inblandade personer. Man blir ju mörkrädd. Kan ju vara jättebra att vara bestämd och envis men när fakta är falskt, och särskilt om man får bevis på det, då får man ta sig i kragen och inse att man hade fel. Är det så jobbigt att ha fel? Stör det människor så förbaskat att ha fel så de vägrar ändra sig?
Winston Churchill sa en gång "Att våga ändra åsikt visar att man är klokare idag än igår".
Säger inte det ordspråket någonting? Kan man bara börja lyssna. Lyssna på vad någon egentligen berättar för dig. Nu menar jag inte att man ska ändra åsikt från dag till dag, men när man får fakta eller ett ord. L.Y.S.S.N.A. Istället för att stänga av och bara stampa i golvet. Dock känner jag att så länge jag vet sanningen så är jag nöjd, sen får folk tro vad de vill. Tycker bara det är onödigt när folk retar och inte sover på nätterna för något de "tror" på.
xxj.
Julia Clarin
Winston Churchill sa en gång "Att våga ändra åsikt visar att man är klokare idag än igår".
Säger inte det ordspråket någonting? Kan man bara börja lyssna. Lyssna på vad någon egentligen berättar för dig. Nu menar jag inte att man ska ändra åsikt från dag till dag, men när man får fakta eller ett ord. L.Y.S.S.N.A. Istället för att stänga av och bara stampa i golvet. Dock känner jag att så länge jag vet sanningen så är jag nöjd, sen får folk tro vad de vill. Tycker bara det är onödigt när folk retar och inte sover på nätterna för något de "tror" på.
xxj.
Gå, bara gå.
Jag klarar inte av människor som gör en besviken. Människor som bara är ute efter det bästa. Man gör planer, men om något bättre comes along så är planen man har från början ingenting. Folk som ljuger och aldrig vill ses, säg då hellre det till mig så slipper jag lägga ner energi. När man ska höras om en dag, men aldrig får något svar tillbaka. Jag ogillar när folk beter sig så. Från och med idag så släpper jag fri några människor i mitt liv. Människor som bara hör av sig när de vill prata om sig själva, som är för konflikträdda för att säga nej eller bara helt enkelt tar energi.
Hej då energitjuvar.
Limitless.
Here comes the sun, dudumdudu
Solen skiner, människor är ute och går och promenerar, äter glass och stortrivs. Jag längtar här ifrån. Vänner lägger ut bilder från Melbourne på facebook. En röst inom mig skriker "jag vill också!". Jag vill också vara där, solen skiner på bilderna, det går mot sommar där borta på andra sidan ekvatorn. Vad gör jag här? Vad är det som håller mig kvar här? Varför åker jag inte? Jag kan inte komma på ett enda vettigt svar till dessa frågor. Men ändå sitter jag här. Gör ingenting åt det, utan söker jobb som snowboard/skid-instruktör i Åre. Vad håller jag på med egentligen? Nu ska jag dock ut i sommarvädret, sensommar.
xx j.
xx j.
Missplacerad.
Var inne i stan idag, mitt på dagen. Det var så mycket folk. Jag kände mig som snövit i sherwoodskogen. Helt fel. Men fick mig tre snygga toppar och hälsade på en kär gammal vän. Dock tänkte jag otroligt mycket på det här med folk. Det är en art folk som skrämmer mig. Jag har inte torgskräck eller så, men man vet aldrig vad en människa ska göra, hon är så opålitlig på något sätt. Rätt som det är så hugger hon dig i ryggen, sätter krokben eller är allmänt dum i huvudet. Lita inte en sekund på den där homo sapiens sapiens. Lucy, eller vad hon kallas. Vi har ju klart hittat det som kommer bli människans undergång. Oss själva. Vi kommer ha ihjäl varandra.
Julia Clarin
Love.
Is it the living dead, or the dead living?
Walk on by.
Åh det är skönt när mitt Stockholm är grönt -
Det sjöng Monica Zetterlund 1961. Jag har fått något visst för Stockholm igen. Det där nykära som jag kände med Melbourne, som jag har känt med London. Jag gick på en promenad söndags kväll. Från Alvik och en sväng runt Stora Essingen. Bara jag och min Ipod, en tyst kontakt mellan oss, med musik. Bara känslan att jag är själv och bestämmer min egen takt, till den musik jag vill, den känslan är oslagbar. Få se solen gå ner bakom Essingen och Alviks himelen blir alldeles rödflammig. Det är någonting magiskt med Stockholm ändå. När man varit borta ett år så känner man det igen, det finns där, och kommer antagligen alltid att göra. Stockholm kommer alltid att vara mitt hem, min födelsestad, min hemmaplan, min barndomsort.
Jag var otroligt bouleverser som jag tror man säger på franska. Men det får jag ta en annan gång. Jobb imorgon och jag är dödstrött efter att jag hjälpt min mor vaxat bilen, varit på jobbintervju och haft två strömavbrott på jobbet.
xx j.
Blue
Jag vill känna mig otroligt fri. Det är mitt mål. Men hur ska man kunna känna sig fri när man vet att det finns faktorer som drar ner en. Människor som är ivägen för ens egen frihet. Hur hanterar man egentligen det? Säger man upp kontakten? Eller tar man avstånd? Människor som ger negativ energi eller helt enkelt är energitjuvar kan man ju ha otroligt kul med också. Jag känner bara att människor oftast inte tål ett nej. Det är ett utav svars alternativen de ger dig när de ställer en fråga. Så kan de inte ta ett nej. Jag skulle aldrig någonsin bli sur om jag får ett nej till svar om jag ställer en fråga. Har man däremot bestämt någonting och det blir ändrade planer, då förstår jag att man kan lacka ibland. Det förvånar mig så otroligt mycket att folk är så otroligt egocentriska och bara vill ha sin egen vilja igenom. Visst, det är otroligt bra till en viss gräns att ha en viljestyrka. Men kanske inte till den gränsen att medmänniskor runt omkring en börjar tröttna. Tidigare i mitt tonårsliv har jag haft svårt att säga nej, efter att jag har kommit hem från Australien så kan jag stå upp för mig själv. Jag vill såklart inte såra folk med att säga nej. Men ibland har man bara inte lust att hitta på något med någon, eller ingen lust att lyssna på någons problem i 3 timmar.
Tro mig, jag har tålamod, och jag tycker om mina vänner och vissa älskar jag. Men att hela tiden svara i telefon och knappt hinna säga hej innan jag förvandlas till psykoterapeut är ganska frustrerande. Ta det inte fel, jag finns där för mina vänner och jag försöker hjälpa dem och ge råd så långt min kunskap räcker. Det är inte de att jag vill att de hela tiden ska fråga mig hur jag mår. Men vissa av mina vänner skulle behöva öva lite på att säga ordet ömsesidig. Att bara vräka ur sig problem, och oftast samma typ av problem är otroligt energikrävande. Dessutom när folk blir ledsna om man inte har tid eller bara är på stan och inte vill prata om en massa som man helst tar över en kopp te och en nattmacka.
Jag tycker verkligen inte detta är ett negativt inlägg, även om folk säkerligen skulle reagera om de läser detta. Men när folk lär sig att ta ett nej så tror jag att allt det ömsesidiga skulle komma automatiskt. Inte säkert, men förhoppningsvis.
Nu ska jag ut och ta en promenad i det vackra sensommar vädret! xx j.
Paradise,
Jag har fått tillbaka det här besväret, att jag måste iväg. Förhoppningsvis kommer jag en bit på vägen nu i början av September. Men det här om att man måste bryta sig loss från gamla vanor, familjen och vänner. Har man varit borta ett längre tag så är det svårt att komma tillbaka till allt det som var ens vardag för så länge sedan. Min dröm är att resa hela världen runt. Inte behöva ha en bestämd plats där allt måste vara på ett visst sätt, nu kan man ju inte heller få allt här i livet. Dock måste man ju få drömma. Vad vore livet annars? Vi skulle aldrig vilja uppnå någonting utan drömmar att lära oss mer eller viljan att ha mer. Drömmar är lika viktiga som fantasi och kreativitet. Du byggs utav den, de är byggstenar i vår hjärna. Vi måste få drömma, det är okej att drömma. Men framförallt är det mer än okej att sträva efter dem. Försöka uppnå minst en dröm om året. Bara för att kunna drömma vidare.
Nu ska jag drömma mig bort i John Blunds magiska värld. xx j
