Julia Anna Emilia Clarin

Depression är inget man kan ta på. Det bara finns där. För mig är depression dagarna då jag bara vill gråta utan anledning. När jag får ett sammanbrott på oklar grund. Morgnarna jag inte riktigt orkar ta mig ur sängen. Eller bara dagarna jag inte har någon motivation alls. 

Jag känner mig så otroligt vek de dagarna. Sådär svag så man bara vill ligga i sängen och dra täcket över huvudet. När man bara vill gråta floder. Få ut allt ur systemet.

Detta är nog varför jag ibland känner att jag borde hålla mig undan social tillställningar. Jag är rädd att säga något dumt, opassande eller till och med elakt. Att vara osäker på sig själv, att inte lita på sig själv tillräckligt kan göra att man känner sig så otroligt vilsen och ensam. 

Detta mina vänner. Är en del av mitt liv. Inte super stor. Men den finns där. Jag är dock otroligt bra på att dölja det. Men sådan är jag. Sjukt duktig emellan åt. 

En av mina bästa vänner. Vi är så lika så det nästan är skrämmande. Det kan uppstå en storm mellan oss. Vi reagerar precis likadant. Båda envisa som åsnor också. Men vi har även de bästa stunderna ihop. Det är dem man minns bäst också. Tjafsen glöms bort, vi lägger undan dem i en liten låda efter vi rett ut allt. De ligger där och med tiden förvandlas de till en stark stålkedja. Som inte kan förstöras. Det stärker oss. Samtidigt kan olikheterna föra oss samman i vissa situationer. När man som mest behöver den andre så finns vi där. Det är inget man behöver säga eller fråga om. Det bara är så och det kommer alltid vara så. 

Sedan är det ju det här med att avvisa vissa personer. Varför gör vi det? För att vi redan känner någon med "den personligheten" eller för att personen bara är icke-intressant? Vi har så många ursäkter för att inte umgås med människor. 

Själv kan jag ibland känna att jag inte orkar träffa folk varje dag. Man måste ju få vila ut och vara själv. Återhämta sig från stora vida världen. För hur ska man kunna umgås med alla sina facebook-vänner? Det går ju inte. Man har kanske runt 500-700 vänner på sociala medier. Har man 730 vänner. Då är det så att man behöver träffa 2 vänner om dagen för att hinna träffa alla under ett år. Det är ju helt sjukt. 

Jag beundrar verkligen dem som träffar så mycket människor om dagarna. Som har sin kalender uppbokad två år fram över. Jag är verkligen inte sådan. Jag skulle aldrig klara det. Jag måste få vara själv, tänka själv, göra vad jag vill. Bara  andas. 

Livet. Ett ord som beksriver så mycket. Biota. Way of life. Ett andetag. Fyllt med liv. Kommer man någonsin förstå vad det betyder. Att leva. Jag tycker jag lever. Varje sekund av varje dag. Vill säga att jag har ett underbart liv. Vänner omkring mig som verkligen betyder, en familj som är mer än vad jag någonsin kan beskriva. Tänker på hur lyckligt lottad jag är som har de personer i mitt liv som jag har. Är det ödet att vi träffats? Är det ödet att jag har den fmailj jag har? På något konstigt sätt känner jag att detta var menat, innan jag ens fanns. Allt man gått igenom och kommer gå igenom är en transportsträcka till den jag är och kommer bli. Att jag är den jag är idag har mycket med min uppväxt och situationer i mitt liv att göra. Jag. Ett ord som fyller hela mig. Det innehåller en individ med värderingar, drömmar och framförallt en jäkla personlighet. Sen finns det mycket mer i ett jag. En egoistisk sida. 

 

Ibland känns det som att jag kan göra vad som helst. Skulle kunna erövra världen, speciellt med en spellista på spotify som jag döpt till Chick Flick. Klyschigt och tjejigt. På något vis inte jag någonstans. Tror jag är relativt okomplicerad och enkel som människa. Som kvinna. Låt det sjunka in lite. Wow. No she didn't. Enkelhet och okomplicerat har dock sitt pris. Nonchalant och disträ heter priset. Det är så jag är. Ibland glömmer jag helt enkelt bort att lyssna så där noga som man borde. Vilket alltid kommer vara till min nackdel. Glömmer lätt bort också. Kanske inte sådär viktiga saker som läkarbesök eller vad jag heter. Min födelsedag brukar komma i skymundan för andra tankar dock. Min ålder har jag knappt koll på heller. Å andra sidan, vem bryr sig om en siffra? 

 

Jag inser nu hur mycket jag saknar skrivandet. Bloggandet. Att kunna skriva av sig om tankar och funderingar. Ventilera. Venti. Tjugo på italienska. Tjugotre och trettio är klockan. Vi hörs snart igen älskade klotterplank. 

 

Over and out, j. 

Jag klarar inte av människor som gör en besviken. Människor som bara är ute efter det bästa. Man gör planer, men om något bättre comes along så är planen man har från början ingenting. Folk som ljuger och aldrig vill ses, säg då hellre det till mig så slipper jag lägga ner energi. När man ska höras om en dag, men aldrig får något svar tillbaka. Jag ogillar när folk beter sig så. Från och med idag så släpper jag fri några människor i mitt liv. Människor som bara hör av sig när de vill prata om sig själva, som är för konflikträdda för att säga nej eller bara helt enkelt tar energi.

 

Hej då energitjuvar. 

 

 

Solen skiner, människor är ute och går och promenerar, äter glass och stortrivs. Jag längtar här ifrån. Vänner lägger ut bilder från Melbourne på facebook. En röst inom mig skriker "jag vill också!". Jag vill också vara där, solen skiner på bilderna, det går mot sommar där borta på andra sidan ekvatorn. Vad gör jag här? Vad är det som håller mig kvar här? Varför åker jag inte? Jag kan inte komma på ett enda vettigt svar till dessa frågor. Men ändå sitter jag här. Gör ingenting åt det, utan söker jobb som snowboard/skid-instruktör i Åre. Vad håller jag på med egentligen? Nu ska jag dock ut i sommarvädret, sensommar.

xx j.

I will tell the story if you try.

Jag kan inte hjälpa det, men jag får ett lyckorus ibland. En stöt som skjuter genom hela kroppen, som gör att du känner att du är på rätt plats, med rätt människor. Det kan liknas med den känslan att du stoppar i hörlurarna till din mp3 och det känns som du är med i en musikvideo. Allt är för bra för att vara sant.

Jag trivs på jobbet, jobbar med super härliga tjejor och pojkar. Har underbara nära och kära omkring mig och en hel knasig familj. Allt är bara super bra. Men ändå längtar jag här ifrån. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag bara vill här ifrån. Är inte född för att vara kvar här. Jag är född för att jag ska resa. Resa och se världen med mina ögon. Vill resa till nya ställen, och åka tillbaka till de gamla och se de ställena med nya ögon. Lusten att få vara någonstans du egentligen inte hör hemma är en känsla som lockar mig. Men då frågar jag mig också, jag bor och är född i Sverige. Men mitt hem är också på jorden, på planeten tellus. På jorden finns det så många länder som man kan bo i. Måste man hela tiden begränsa sig? Måste jag bo i Sverige? Måste jag leva mina sista år i livet här? Kan jag inte få ta mig dit vinden bär? Jag vill verkligen inte bli en Svensson, jag vill inte ha villan, vovven, och absolut inte Volvon. Ska jag ha bil ska jag ha en BMW.

När jag berättar för mina barn om vad livet egentligen är och vad livet egentligen går ut på, då ska jag nämna alla platser jag varit på. Ett fulländat liv går inte ut på hur mycket pengar du har eller hur omtyckt du har varit. Det finns så mycket mer som är så värdefullt. Hur otroligt givmild du varit, och hur mycket spontana saker du gjort, och att du inte bara varit fadder i plan, utan också sett och upplevt hur det faktiskt är. Att du kan överleva på fattigdom, men ska man verkligen behöva? Pengar är inte livet. Du klarar dig utan dom. Nu menar jag självklart inte att alla ska strunta i att jobba och bara vara leva på dagg vatten och maskros blad. Men vi behöver väl inte leva som om vi skulle dö imorgon? Jag lever efter min vilja, min vilja att uppleva saker. Vara med om äventyr och kanske till och med träffa en mammut. Man brukar ju säga "Don't dream your life, live your dream". Gör alla de där "jag vill" till "jag ska" och sen "jag har gjort". Gör en bucketlist och kriga för den. Bara en liten dröm kan bli början på något så stort att man inte finner ord.

Ska man nöja sig med en resa till Venedig? Jag har i alla fall bestämt att jag ska till Galapagos innan jag dör. Livet kan tas ifrån en så fort, att jag helst gärna skulle vilja åka imorgon. Det där med viljan, vilja bli. Ska bli. Har blivit. Jag vill bli större, jag vill se situationer och platser i ett större perspektiv. Jag jobbar på det.

xx j.

Idag är det några dagar sen jag åkte till Australien för ett år sen. 

 

Samma blogg och samma tjej. Även fast jag raderat de enda skriftliga bevisen av mitt fantastiska äventyr så finns det fortfarande kvar i bilder och minnet. Jag kan ju börja med att säga att jag växte upp. Jag blev vuxen av att vara hemifrån drygt ett år. Man märker det inte förens man kommer hem, eller något extremt vuxen dilemma uppstår. Jag, en tjej/kvinna/tös/flicka på 20 år. Skitsnack borde vara mitt liv, men nej. Jag har börjat avsky det. Det finns inget som intresserar mig mindre än folk som pratar bakom någons rygg. Står man för vad man tycker så kan man hålla det till sig själv. Har man ett problem någonstan eller med någon så tar man det med dem i person, inte med alla andra runt omkring en. Jag säger också ifrån direkt när jag tycker någon gör något otroligt osmidigt eller bara är allmänt dum i huvudet så det skadar någon annan människa. Skadar de sig själva är det klart jag säger till också, men folk får lära sig att de ska använda huvudet. Varför skulle de annars fått förmågan att tänka efter. Före. Tänka efter före. Ja.. juste, motsatser.. Jätteliten. Det är ju bara sjukt hur människor tänker efter de gör något. Som med ordet jätteliten. Det går liksom inte ändå fram det där budskapet. Kan någonting då vara minimaltgigantiskt? Om någon har ett svar på den frågan tar jag gärna emot det. För jag undrar verkligen. 

 

Australien, kan vara det bästa jag gjort på 20 år. Förutom att åka till ett helt främmande land själv, så åkte jag och hittade mig själv stå och vänta på flygplatsen när jag skulle hem igen. På något sätt så står jag nog kvar lite halvt där nere fortfarande. Jag vill tillbaka, det har gått ca en och en halv månad sen jag kom tillbaka. Men jag kan fortfarande fälla tårar när jag är ensam. Att man kan sakna en plats så mycket. Saknaden av männsikor man mött på vägen är också helt otrolig. Bara grejen att åka till ett nytt land, så avlägset från Svea rike, och få börja om på nytt. Jag skulle helt klart kunnat bli någon annan där nere. Men eftersom jag trivs så bra med mig själv så valde jag att bara vara mig själv där nere. Men nu i efterhand hade jag ju velat spela en hollywood kändis, eller något. Skryta med att jag är kändast i Svergie eller så. Men får väl ta den historien när jag åker till Galapagos öarna eller så. 

 

Men nog för denna gång.  xx  j