Julia Anna Emilia Clarin

Det sjöng Monica Zetterlund 1961. Jag har fått något visst för Stockholm igen. Det där nykära som jag kände med Melbourne, som jag har känt med London. Jag gick på en promenad söndags kväll. Från Alvik och en sväng runt Stora Essingen. Bara jag och min Ipod, en tyst kontakt mellan oss, med musik. Bara känslan att jag är själv och bestämmer min egen takt, till den musik jag vill, den känslan är oslagbar. Få se solen gå ner bakom Essingen och Alviks himelen blir alldeles rödflammig. Det är någonting magiskt med Stockholm ändå. När man varit borta ett år så känner man det igen, det finns där, och kommer antagligen alltid att göra. Stockholm kommer alltid att vara mitt hem, min födelsestad, min hemmaplan, min barndomsort. 

 

Jag var otroligt bouleverser som jag tror man säger på franska. Men det får jag ta en annan gång. Jobb imorgon och jag är dödstrött efter att jag hjälpt min mor vaxat bilen, varit på jobbintervju och haft två strömavbrott på jobbet.