Julia Anna Emilia Clarin

Nu har jag lite funderingar. Det sägs ju då att tjejer alltid jagar fel killar. Sen complainar de på det. Men, nu är det såhär att jag har tänkt lite på det här och kommit fram till att alla gillar ju "jakten", spänningen av vad nästa sms eller konversation innehåller. Det där med att man inte kan förvänta sig vad som ska hända. "Jagar" man då rätt killar, då vet man kanske vad som ska hända? Alltså nu vill jag ju bara säga att jag inte vet vilka killar som är rätt och fel, men det har egentligen inte till själva funderingen heller. I alla fall, för säg de förhållanden som faktiskt håller? Själv har jag fått ett förhållande att faktiskt funka, och jag är 20 år. Jag fuckar up ganska ofta med andra ord. Har inte heller med funderingen att göra återigen. Men jag undrar hur man släpper den där spänningen och börjar ett vanligt liv tillsammans. Ett liv där du 90% av alla gånger vet vad som kommer stå i nästa sms. Tröttnar man inte på att alltid veta vart man har varandra?

 

Sen det här med alla förhållanden, som från mina ögon, inte ska vara förhållanden. Jag har ju haft många runt om mig i mina tjugo år som haft förhållanden. Vissa av dessa förhållanden har ju varit bra, men andra har varit på den vajiga linan och andra var så långt in i skogen så jag vet inte vad. Det som gör mig så konfunderad är att både killar och tjejer kan vara as mot deras partners. Men hur mycket ska man ta? Jag älskar inte klängiga människor, någonsin, jag älskar inte elaka människor, och jag älskar verkligen inte människor som behandlar en de sägs "älska" med sjuk attityd. Kan bara tala för mig själv vad jag skulle tolerera, men så många kompisar kommer med deras förhållande problem som om jag är Dr.Phil. Jag har inget emot av att de vänder sig till mig, men jag är inte den erfarne av mig och mig. Sen så vet jag att mina råd aldrig hjälper, det är antingen "dumpa honom/henne" eller "ja, du får väl prata med henne/honom". Det är aldrig någon som lyssnar på mig heller. Så varför ens fråga? Det kan ju vara för att man bara måste få ut det på någon, vilket jag fullt förstår, men då få man väl inte balla ur totalt och vilja ha råd man ändå inte kommer följa. Det hör egentligen inte till funderingen i och för sig. Men jag undrar bara hur folk tänker. Hur folk tänker när de stannar kvar hos någon som gång på gång får dem att känna sig otillräckliga, klankar ner på dem eller inte uppskattar dem. Frågan är om jag någonsin kommer förstå den ologiken. Nu har jag ont i huvudet av alla funderingar.

 

xx j.