Julia Anna Emilia Clarin

- människans ouppnåeliga mål. Det finns knappt logik i hur folk tänker nu för tiden. Människor, i synnerhet ungdomar, antar en massa. Hittar egna slutsatser. En fika är ett förhållande. En shopping runda är ett tecken på bättre vänskap än bekanta. Ett film mys mellan två vänner (som ej "checkat in" detta på facebook) är en otrohets affär. MEN GE ER! Alltså jag blir så trött på dessa antaganden. I skolan lär vi oss att ifrågasätta. Så börja fråga istället för att anta. Är det ett utopiskt samhälle. Jag vill bara säga att jag vet att det händer. För det finns människor som hatar mig (hata är dock ett starkt ord, använd det inte hemma!). Jag omformulerar mig. Det finns människor som inte älskar mig, som ogillar mig, på luddiga grunder. På antaganden, de gjort med information som inte alls stämmer. Det jag börjar fundera på är att när de väl fått in den felaktiga data, den går ju för fan inte att ta bort. De är sten säkra på att det stämmer, att det är rätt. Utan att fråga mig eller inblandade personer. Man blir ju mörkrädd. Kan ju vara jättebra att vara bestämd och envis men när fakta är falskt, och särskilt om man får bevis på det, då får man ta sig i kragen och inse att man hade fel. Är det så jobbigt att ha fel? Stör det människor så förbaskat att ha fel så de vägrar ändra sig?

Winston Churchill sa en gång "Att våga ändra åsikt visar att man är klokare idag än igår".

Säger inte det ordspråket någonting? Kan man bara börja lyssna. Lyssna på vad någon egentligen berättar för dig. Nu menar jag inte att man ska ändra åsikt från dag till dag, men när man får fakta eller ett ord. L.Y.S.S.N.A. Istället för att stänga av och bara stampa i golvet. Dock känner jag att så länge jag vet sanningen så är jag nöjd, sen får folk tro vad de vill. Tycker bara det är onödigt när folk retar och inte sover på nätterna för något de "tror" på.

xxj.