Julia Anna Emilia Clarin

Idag är det några dagar sen jag åkte till Australien för ett år sen. 

 

Samma blogg och samma tjej. Även fast jag raderat de enda skriftliga bevisen av mitt fantastiska äventyr så finns det fortfarande kvar i bilder och minnet. Jag kan ju börja med att säga att jag växte upp. Jag blev vuxen av att vara hemifrån drygt ett år. Man märker det inte förens man kommer hem, eller något extremt vuxen dilemma uppstår. Jag, en tjej/kvinna/tös/flicka på 20 år. Skitsnack borde vara mitt liv, men nej. Jag har börjat avsky det. Det finns inget som intresserar mig mindre än folk som pratar bakom någons rygg. Står man för vad man tycker så kan man hålla det till sig själv. Har man ett problem någonstan eller med någon så tar man det med dem i person, inte med alla andra runt omkring en. Jag säger också ifrån direkt när jag tycker någon gör något otroligt osmidigt eller bara är allmänt dum i huvudet så det skadar någon annan människa. Skadar de sig själva är det klart jag säger till också, men folk får lära sig att de ska använda huvudet. Varför skulle de annars fått förmågan att tänka efter. Före. Tänka efter före. Ja.. juste, motsatser.. Jätteliten. Det är ju bara sjukt hur människor tänker efter de gör något. Som med ordet jätteliten. Det går liksom inte ändå fram det där budskapet. Kan någonting då vara minimaltgigantiskt? Om någon har ett svar på den frågan tar jag gärna emot det. För jag undrar verkligen. 

 

Australien, kan vara det bästa jag gjort på 20 år. Förutom att åka till ett helt främmande land själv, så åkte jag och hittade mig själv stå och vänta på flygplatsen när jag skulle hem igen. På något sätt så står jag nog kvar lite halvt där nere fortfarande. Jag vill tillbaka, det har gått ca en och en halv månad sen jag kom tillbaka. Men jag kan fortfarande fälla tårar när jag är ensam. Att man kan sakna en plats så mycket. Saknaden av männsikor man mött på vägen är också helt otrolig. Bara grejen att åka till ett nytt land, så avlägset från Svea rike, och få börja om på nytt. Jag skulle helt klart kunnat bli någon annan där nere. Men eftersom jag trivs så bra med mig själv så valde jag att bara vara mig själv där nere. Men nu i efterhand hade jag ju velat spela en hollywood kändis, eller något. Skryta med att jag är kändast i Svergie eller så. Men får väl ta den historien när jag åker till Galapagos öarna eller så. 

 

Men nog för denna gång.  xx  j