Julia Anna Emilia Clarin

En av mina bästa vänner. Vi är så lika så det nästan är skrämmande. Det kan uppstå en storm mellan oss. Vi reagerar precis likadant. Båda envisa som åsnor också. Men vi har även de bästa stunderna ihop. Det är dem man minns bäst också. Tjafsen glöms bort, vi lägger undan dem i en liten låda efter vi rett ut allt. De ligger där och med tiden förvandlas de till en stark stålkedja. Som inte kan förstöras. Det stärker oss. Samtidigt kan olikheterna föra oss samman i vissa situationer. När man som mest behöver den andre så finns vi där. Det är inget man behöver säga eller fråga om. Det bara är så och det kommer alltid vara så. 

Sedan är det ju det här med att avvisa vissa personer. Varför gör vi det? För att vi redan känner någon med "den personligheten" eller för att personen bara är icke-intressant? Vi har så många ursäkter för att inte umgås med människor. 

Själv kan jag ibland känna att jag inte orkar träffa folk varje dag. Man måste ju få vila ut och vara själv. Återhämta sig från stora vida världen. För hur ska man kunna umgås med alla sina facebook-vänner? Det går ju inte. Man har kanske runt 500-700 vänner på sociala medier. Har man 730 vänner. Då är det så att man behöver träffa 2 vänner om dagen för att hinna träffa alla under ett år. Det är ju helt sjukt. 

Jag beundrar verkligen dem som träffar så mycket människor om dagarna. Som har sin kalender uppbokad två år fram över. Jag är verkligen inte sådan. Jag skulle aldrig klara det. Jag måste få vara själv, tänka själv, göra vad jag vill. Bara  andas.