Julia Anna Emilia Clarin

Livet. Ett ord som beksriver så mycket. Biota. Way of life. Ett andetag. Fyllt med liv. Kommer man någonsin förstå vad det betyder. Att leva. Jag tycker jag lever. Varje sekund av varje dag. Vill säga att jag har ett underbart liv. Vänner omkring mig som verkligen betyder, en familj som är mer än vad jag någonsin kan beskriva. Tänker på hur lyckligt lottad jag är som har de personer i mitt liv som jag har. Är det ödet att vi träffats? Är det ödet att jag har den fmailj jag har? På något konstigt sätt känner jag att detta var menat, innan jag ens fanns. Allt man gått igenom och kommer gå igenom är en transportsträcka till den jag är och kommer bli. Att jag är den jag är idag har mycket med min uppväxt och situationer i mitt liv att göra. Jag. Ett ord som fyller hela mig. Det innehåller en individ med värderingar, drömmar och framförallt en jäkla personlighet. Sen finns det mycket mer i ett jag. En egoistisk sida. 

 

Ibland känns det som att jag kan göra vad som helst. Skulle kunna erövra världen, speciellt med en spellista på spotify som jag döpt till Chick Flick. Klyschigt och tjejigt. På något vis inte jag någonstans. Tror jag är relativt okomplicerad och enkel som människa. Som kvinna. Låt det sjunka in lite. Wow. No she didn't. Enkelhet och okomplicerat har dock sitt pris. Nonchalant och disträ heter priset. Det är så jag är. Ibland glömmer jag helt enkelt bort att lyssna så där noga som man borde. Vilket alltid kommer vara till min nackdel. Glömmer lätt bort också. Kanske inte sådär viktiga saker som läkarbesök eller vad jag heter. Min födelsedag brukar komma i skymundan för andra tankar dock. Min ålder har jag knappt koll på heller. Å andra sidan, vem bryr sig om en siffra? 

 

Jag inser nu hur mycket jag saknar skrivandet. Bloggandet. Att kunna skriva av sig om tankar och funderingar. Ventilera. Venti. Tjugo på italienska. Tjugotre och trettio är klockan. Vi hörs snart igen älskade klotterplank. 

 

Over and out, j.