My baby he don't talk sweet.
Nu har jag lite funderingar. Det sägs ju då att tjejer alltid jagar fel killar. Sen complainar de på det. Men, nu är det såhär att jag har tänkt lite på det här och kommit fram till att alla gillar ju "jakten", spänningen av vad nästa sms eller konversation innehåller. Det där med att man inte kan förvänta sig vad som ska hända. "Jagar" man då rätt killar, då vet man kanske vad som ska hända? Alltså nu vill jag ju bara säga att jag inte vet vilka killar som är rätt och fel, men det har egentligen inte till själva funderingen heller. I alla fall, för säg de förhållanden som faktiskt håller? Själv har jag fått ett förhållande att faktiskt funka, och jag är 20 år. Jag fuckar up ganska ofta med andra ord. Har inte heller med funderingen att göra återigen. Men jag undrar hur man släpper den där spänningen och börjar ett vanligt liv tillsammans. Ett liv där du 90% av alla gånger vet vad som kommer stå i nästa sms. Tröttnar man inte på att alltid veta vart man har varandra?
Sen det här med alla förhållanden, som från mina ögon, inte ska vara förhållanden. Jag har ju haft många runt om mig i mina tjugo år som haft förhållanden. Vissa av dessa förhållanden har ju varit bra, men andra har varit på den vajiga linan och andra var så långt in i skogen så jag vet inte vad. Det som gör mig så konfunderad är att både killar och tjejer kan vara as mot deras partners. Men hur mycket ska man ta? Jag älskar inte klängiga människor, någonsin, jag älskar inte elaka människor, och jag älskar verkligen inte människor som behandlar en de sägs "älska" med sjuk attityd. Kan bara tala för mig själv vad jag skulle tolerera, men så många kompisar kommer med deras förhållande problem som om jag är Dr.Phil. Jag har inget emot av att de vänder sig till mig, men jag är inte den erfarne av mig och mig. Sen så vet jag att mina råd aldrig hjälper, det är antingen "dumpa honom/henne" eller "ja, du får väl prata med henne/honom". Det är aldrig någon som lyssnar på mig heller. Så varför ens fråga? Det kan ju vara för att man bara måste få ut det på någon, vilket jag fullt förstår, men då få man väl inte balla ur totalt och vilja ha råd man ändå inte kommer följa. Det hör egentligen inte till funderingen i och för sig. Men jag undrar bara hur folk tänker. Hur folk tänker när de stannar kvar hos någon som gång på gång får dem att känna sig otillräckliga, klankar ner på dem eller inte uppskattar dem. Frågan är om jag någonsin kommer förstå den ologiken. Nu har jag ont i huvudet av alla funderingar.
xx j.
Will you run with the stream.
I will tell the story if you try.
Jag kan inte hjälpa det, men jag får ett lyckorus ibland. En stöt som skjuter genom hela kroppen, som gör att du känner att du är på rätt plats, med rätt människor. Det kan liknas med den känslan att du stoppar i hörlurarna till din mp3 och det känns som du är med i en musikvideo. Allt är för bra för att vara sant.
Jag trivs på jobbet, jobbar med super härliga tjejor och pojkar. Har underbara nära och kära omkring mig och en hel knasig familj. Allt är bara super bra. Men ändå längtar jag här ifrån. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag bara vill här ifrån. Är inte född för att vara kvar här. Jag är född för att jag ska resa. Resa och se världen med mina ögon. Vill resa till nya ställen, och åka tillbaka till de gamla och se de ställena med nya ögon. Lusten att få vara någonstans du egentligen inte hör hemma är en känsla som lockar mig. Men då frågar jag mig också, jag bor och är född i Sverige. Men mitt hem är också på jorden, på planeten tellus. På jorden finns det så många länder som man kan bo i. Måste man hela tiden begränsa sig? Måste jag bo i Sverige? Måste jag leva mina sista år i livet här? Kan jag inte få ta mig dit vinden bär? Jag vill verkligen inte bli en Svensson, jag vill inte ha villan, vovven, och absolut inte Volvon. Ska jag ha bil ska jag ha en BMW.
När jag berättar för mina barn om vad livet egentligen är och vad livet egentligen går ut på, då ska jag nämna alla platser jag varit på. Ett fulländat liv går inte ut på hur mycket pengar du har eller hur omtyckt du har varit. Det finns så mycket mer som är så värdefullt. Hur otroligt givmild du varit, och hur mycket spontana saker du gjort, och att du inte bara varit fadder i plan, utan också sett och upplevt hur det faktiskt är. Att du kan överleva på fattigdom, men ska man verkligen behöva? Pengar är inte livet. Du klarar dig utan dom. Nu menar jag självklart inte att alla ska strunta i att jobba och bara vara leva på dagg vatten och maskros blad. Men vi behöver väl inte leva som om vi skulle dö imorgon? Jag lever efter min vilja, min vilja att uppleva saker. Vara med om äventyr och kanske till och med träffa en mammut. Man brukar ju säga "Don't dream your life, live your dream". Gör alla de där "jag vill" till "jag ska" och sen "jag har gjort". Gör en bucketlist och kriga för den. Bara en liten dröm kan bli början på något så stort att man inte finner ord.
Ska man nöja sig med en resa till Venedig? Jag har i alla fall bestämt att jag ska till Galapagos innan jag dör. Livet kan tas ifrån en så fort, att jag helst gärna skulle vilja åka imorgon. Det där med viljan, vilja bli. Ska bli. Har blivit. Jag vill bli större, jag vill se situationer och platser i ett större perspektiv. Jag jobbar på det.
xx j.
Jag kan inte hjälpa det, men jag får ett lyckorus ibland. En stöt som skjuter genom hela kroppen, som gör att du känner att du är på rätt plats, med rätt människor. Det kan liknas med den känslan att du stoppar i hörlurarna till din mp3 och det känns som du är med i en musikvideo. Allt är för bra för att vara sant.
Jag trivs på jobbet, jobbar med super härliga tjejor och pojkar. Har underbara nära och kära omkring mig och en hel knasig familj. Allt är bara super bra. Men ändå längtar jag här ifrån. Jag kan verkligen inte hjälpa att jag bara vill här ifrån. Är inte född för att vara kvar här. Jag är född för att jag ska resa. Resa och se världen med mina ögon. Vill resa till nya ställen, och åka tillbaka till de gamla och se de ställena med nya ögon. Lusten att få vara någonstans du egentligen inte hör hemma är en känsla som lockar mig. Men då frågar jag mig också, jag bor och är född i Sverige. Men mitt hem är också på jorden, på planeten tellus. På jorden finns det så många länder som man kan bo i. Måste man hela tiden begränsa sig? Måste jag bo i Sverige? Måste jag leva mina sista år i livet här? Kan jag inte få ta mig dit vinden bär? Jag vill verkligen inte bli en Svensson, jag vill inte ha villan, vovven, och absolut inte Volvon. Ska jag ha bil ska jag ha en BMW.
När jag berättar för mina barn om vad livet egentligen är och vad livet egentligen går ut på, då ska jag nämna alla platser jag varit på. Ett fulländat liv går inte ut på hur mycket pengar du har eller hur omtyckt du har varit. Det finns så mycket mer som är så värdefullt. Hur otroligt givmild du varit, och hur mycket spontana saker du gjort, och att du inte bara varit fadder i plan, utan också sett och upplevt hur det faktiskt är. Att du kan överleva på fattigdom, men ska man verkligen behöva? Pengar är inte livet. Du klarar dig utan dom. Nu menar jag självklart inte att alla ska strunta i att jobba och bara vara leva på dagg vatten och maskros blad. Men vi behöver väl inte leva som om vi skulle dö imorgon? Jag lever efter min vilja, min vilja att uppleva saker. Vara med om äventyr och kanske till och med träffa en mammut. Man brukar ju säga "Don't dream your life, live your dream". Gör alla de där "jag vill" till "jag ska" och sen "jag har gjort". Gör en bucketlist och kriga för den. Bara en liten dröm kan bli början på något så stort att man inte finner ord.
Ska man nöja sig med en resa till Venedig? Jag har i alla fall bestämt att jag ska till Galapagos innan jag dör. Livet kan tas ifrån en så fort, att jag helst gärna skulle vilja åka imorgon. Det där med viljan, vilja bli. Ska bli. Har blivit. Jag vill bli större, jag vill se situationer och platser i ett större perspektiv. Jag jobbar på det.
xx j.
The show must go on.
Idag är det några dagar sen jag åkte till Australien för ett år sen.
Samma blogg och samma tjej. Även fast jag raderat de enda skriftliga bevisen av mitt fantastiska äventyr så finns det fortfarande kvar i bilder och minnet. Jag kan ju börja med att säga att jag växte upp. Jag blev vuxen av att vara hemifrån drygt ett år. Man märker det inte förens man kommer hem, eller något extremt vuxen dilemma uppstår. Jag, en tjej/kvinna/tös/flicka på 20 år. Skitsnack borde vara mitt liv, men nej. Jag har börjat avsky det. Det finns inget som intresserar mig mindre än folk som pratar bakom någons rygg. Står man för vad man tycker så kan man hålla det till sig själv. Har man ett problem någonstan eller med någon så tar man det med dem i person, inte med alla andra runt omkring en. Jag säger också ifrån direkt när jag tycker någon gör något otroligt osmidigt eller bara är allmänt dum i huvudet så det skadar någon annan människa. Skadar de sig själva är det klart jag säger till också, men folk får lära sig att de ska använda huvudet. Varför skulle de annars fått förmågan att tänka efter. Före. Tänka efter före. Ja.. juste, motsatser.. Jätteliten. Det är ju bara sjukt hur människor tänker efter de gör något. Som med ordet jätteliten. Det går liksom inte ändå fram det där budskapet. Kan någonting då vara minimaltgigantiskt? Om någon har ett svar på den frågan tar jag gärna emot det. För jag undrar verkligen.
Australien, kan vara det bästa jag gjort på 20 år. Förutom att åka till ett helt främmande land själv, så åkte jag och hittade mig själv stå och vänta på flygplatsen när jag skulle hem igen. På något sätt så står jag nog kvar lite halvt där nere fortfarande. Jag vill tillbaka, det har gått ca en och en halv månad sen jag kom tillbaka. Men jag kan fortfarande fälla tårar när jag är ensam. Att man kan sakna en plats så mycket. Saknaden av männsikor man mött på vägen är också helt otrolig. Bara grejen att åka till ett nytt land, så avlägset från Svea rike, och få börja om på nytt. Jag skulle helt klart kunnat bli någon annan där nere. Men eftersom jag trivs så bra med mig själv så valde jag att bara vara mig själv där nere. Men nu i efterhand hade jag ju velat spela en hollywood kändis, eller något. Skryta med att jag är kändast i Svergie eller så. Men får väl ta den historien när jag åker till Galapagos öarna eller så.
Men nog för denna gång. xx j
